I två timmar låg jag i min pojkväns famn och bara grät. Jag hatar att gråta. Jag orkar inte ens gå in på vad som hänt, men det var gällande min familj..

Jag vet inte hur jag ska orka med det här. Mamma tvingar iväg mig till en psykolog nu, eller, jag får numret till en och ringer och börjar gå på samtal. Boyfriend verkar tycka att det är en bra idé och jag vet inte vad jag tycker. Om den här psykologen kan hålla sitt ord och faktiskt inte "rapportera" till mina föräldrar kanske det kan vara bra. En tredje part som jag kan diskutera och prata med, om jag vågar lita på psykologen så kan jag öppna mig, kan jag inte det.. då är det här ingen idé.

Men för att hålla familjen och boyfriend och annat pack i schack, och för att kanske komma tillrätta med några av mina tankar, så planerar jag nu att ge psykologsamtal en ärlig chans. Igen.

Imorgon genomgår jag operation. Äter frukost innan klockan 7 och får sen inte äta någonting förän efter operationen. Det lär inte bli förän runt 16-17.00 på eftermiddagen. Skönt. 

Jag vill fortfarande inte väga mig, men jag måste snart.. ovetandet dödar mig. Och boyfriend blir mer och mer misstänksam mot mitt matintag. Fuckface också.

Idag ramlade min värld samman, och det fanns bara en enda person som faktiskt stod bakom mig och hejdade mitt fall. Älskling.